lördag 9 november 2013

Svenska kyrkan – en unik mötesplats i New York

En del av personalstaben på Svenska kyrkan i New York. Från vänster: Stellan Ponnert, Britt Svarfvar,
Camilla Falk Schaper och Magnus Berggren. Samtliga foton: Anna Ström Åhlén.





Det är en solig höstdag i New York och jag går med raska steg från Central Park. Trafiken larmar, skor klapprar och kvarteren tycks aldrig ta slut. Är jag inte framme snart? Ska jag hinna?

Jag är på väg till Svenska kyrkan i New York, för ett studiebesök. Mitt emellan 5:e avenyn och Madison Avenue ska den ligga – och så hittar jag äntligen porten.




Jag baxar upp den och kontrasten är enorm ...

Plötsligt är jag i en fristad, en oas. Det larmande Manhattan är borta och kring mig råder stillhet. Jag befinner mig i ett stort bibliotek med cafébord, där några spridda besökare sitter med en kopp kaffe.




Längst bort i lokalen finns en traditionell cafédisk, som i svunna tider, och snart läppjar även jag på en kopp. Äkta svenskt bryggkaffe!



Hans-Åke Svarfvar, kyrkomusiker.



Bakom disken hälsar en svensk man leende välkommen. Det är Hans-Åke Svarfvar, som är här på tvåårskontrakt, tillsammans med sin fru. Han är kyrkomusiker, tillika cafévärd denna dag. Vi växlar några ord och jag får veta att min farfar Waldemar Åhléns Sommarpsalm är mycket populär här.

Snart får jag träffa flera i staben på Svenska kyrkan i New York: Stellan Ponnert, präst; Camilla Falk Schaper, assistent i barngruppen, Magnus Berggren, assistent med pedagogisk inriktning och Britt Svarfvar – Hans-Åkes fru – som är assistent med diakonal inriktning.*

Jag ställer min första nyfikna fråga: Hur skulle ni sammanfatta er verksamhet med ett enda ord? Svaret kommer snabbt och är det jag anat.

Svenska kyrkan i New York är främst en mötesplats. Den är en fristad för människor som behöver den, en plats för sällskap, gudstjänst, trygghet och stöd. Alltid med en öppen famn och ett lyssnande öra.

Stellan Ponnert, komminíster.




Magnus Berggren, assistent med pedagogisk inriktning.






Hit kommer aupairer, studenter eller andra svenskar som bor tillfälligt eller länge i New York. Men också amerikaner, som upptäckt den fridfulla oasen på East 48th St, där man kan sitta ostört med sin laptop och njuta av gott svenskt kaffe. För att inte tala om de numera legendariska hembakade kanelbullarna.

– Svenska kyrkan är många amerikanska affärsmäns hemlighet, berättar Stellan och tillägger att vissa amerikaner också deltar i kyrkans mässor. Trots att de inte förstår ett ord svenska, kommer de troget varje helg bara för att uppleva stämningen.

– Fiket här är som ett vardagsrum, fyller de andra i. Hit går man inte bara för att möta sina vänner utan för att skaffa nya vänner. Svenska kyrkan blir det självklara valet, den naturliga träffpunkten.

Vad är det svenskarna i New York saknar mest, hemifrån Sverige?
– Knäckebröd och fiskbullar, säger Magnus med ett leende. Men främst det sociala nätverket hemifrån. Vem ringer man om man känner sig ensam eller vill ha någon att tala med? Här spelar kyrkan en mycket stor roll. Viktiga hållpunkter från hemlandet är också den svenska flaggan, att sjunga en psalm och att höra nationalsången.

Camilla Falk Schaper, assistent i barnverksamheten.


Svenska kyrkan har funnits i New York ända sedan 1873, på nuvarande adress sedan 1978. Naturligtvis har staden förändrats radikalt under alla dessa år. Men många verkligt stora förändringar har kommit bara de senaste decennierna.

Kan ni ge några exempel på hur New York har förändrats i modern tid?
– New York har blivit så mycket barnvänligare, säger Camilla, bara sedan 80-talet. Parkerna är mera välskötta och säkra. Ja, hela staden är grönare, fräschare och tryggare att vara i.

– Min mamma var här 1981 på bröllopsresa, berättar Magnus, och hon blev livrädd! Det var till och med galler för fönstren. I dag är New York är en säkrare stad än Stockholm att vara i.

Kyrkan erbjuder mycket i sin roll som mötesplats: förutom bibliotek och café, finns det ett Cinematek som visar filmer var tredje torsdag, en konsthall för utställningar och återkommande träffar med sociala evenemang. Under rubriken Träffpunkt ordnas möten varje onsdag, då man gör allt från att lyssna till föreläsningar om cancer till att se det svenska prinsessbröllopet på dvd. Naturligtvis hålls också mässor i kapellet, både i veckorna och på söndagar.

Frälsarkransen – central i konfirmationsutbildningen.



Det är även mycket populärt att gifta sig i Svenska kyrkan i New York. Hela fem bröllop per helg hålls i kapellet här! För att gifta sig här krävs att en i brudparet är medlem i svenska kyrkan och att man fyller i en särskild blankett. Det kostar 600 dollar, eftersom kyrkan här inte är med i det svenska avgiftssystemet. Ett litet bidrag med svenskt kaffe och godiset Gott och blandat är också välkommet.

Andra stora händelser är förstås jul och lucia. Lucia är mycket populärt i New York, och då måste man använda en större lokal för att få plats med alla som vill se ljusdrottningen.

Hur har fokus ändrats för Svenska kyrkans arbete de senaste fem åren?
– Barngrupperna har blivit större, berättar Camilla. Just nu har vi barn i åldern noll till åtta år som kommer hit, antingen med sina föräldrar, aupairer eller nannys. Våra träffar blir en plats där de är omgivna av det svenska språket. Vi läser bibelberättelser och sagor, sjunger svenska sånger och pysslar. Saft och kanelbullar blir det också förstås!

Årets konfirmationsgrupp leds av Magnus, Britt och Stellan som berättar:
– Här kan man konfirmera sig mellan 13 och 17 år, alltså lite mer utspritt än i Sverige. Ungdomarna som kommer hit förvånas ofta över skillnaden mot de amerikanska skolorna, där de studerar. I skolan är det ofta ett tufft klimat med  hårda regler kring titlar etc, i samtal med de vuxna. Här ger vi dem en avslappnad stämning och visar på en gemenskap som inte bara bygger på kunskap. Konfirmationsläsningen ger också en bra träning i svenska språket.

Jag har läst att Svenska kyrkan gör besök på båtar som ankommer till New York. Gör ni fortfarande det?
– Nej, det gör vi inte alls just nu, säger Stellan. Det är inte många skepp som kommer till New York under svensk flagg. De som gör det har inte det behovet som fanns förr: att få svenska tidningar etc. De har internet ombord, så senaste nytt behövs inte som förr. Det de vill är att ha skjuts till olika ställen för att shoppa.

Kapellet i Svenska kyrkan i New York – mycket populärt för vigslar.



Hur får man då jobb här på Svenska kyrkan i New York? 
– Det finns två typer av anställningar, förklarar personalen. Antingen är man lokalt anställd, som Camilla, eller också är man utsänd från Sverige på kontrakt i två till fem år, såsom Stellan, Hans-Åke, Britt och Magnus. De sistnämnda får hyra lägenhet i kyrkans byggnad. Fördelningen av de olika tjänsterna är ungefär fifty-fifty.*

Som anställd i New York, arbetar man för SKUT, Svenska kyrkan i utlandet. Tanken är att man på en sådan tjänst helst inte ska vara borta längre än tio år, så man förlorar "länken" till Sverige och det svenska man ska representera. Då är det dags att åka hem och "tanka lite Sverige" igen.

För att få jobb som så kallad religious worker måste man bevisa sin religiösa hemvist, man måste ha utbildning och får inte ta något jobb från en amerikan. Detta är en lång process.



– Förr var det vanligt att man sökte tjänster som par, berättar Britt. Men numera söker man oftast på egna meriter. Många reser också runt från land till land och tjänstgör.

Jag undrar hur det är att leva vardagsliv här i New York. Hur känns det efter ett tag?
– Det blir ett ekorrhjul här med, säger Stellan. Man kan bli lite "mätt" på staden efter ett tag. Men det är också mysigt att vara här. En del ser utlandstjänsten som en chans att leva vardagsliv med familjen på ett nytt ställe, andra ser det hela som ett äventyr. Det beror på vilket skede i livet man befinner sig i.

Han berättar också att det kan vara intensivt med den ständiga jouren och att det blir lite som att vara i ett kloster, i kyrkobyggnaden. Men samtidigt betonar han det stora förtroendekapital de har att förvalta: att alltid finnas till. Som väl är, har det dock inte förekommit så många fall med människor i kris. Det händer kanske någon gång i kvartalet.

Onsdagsträff för svenska damer i New York. Från vänster: Gunvor Simpson, Vera Kaye och Aagot Lüning.



Efter intervjun blir jag inbjuden att stanna kvar på veckans onsdagsträff. Då kommer en grupp med svenska äldre damer som bott i New York i många år ... Naturligtvis vill jag det!

Vi börjar med kaffe/te och smörgåsar. En av damerna avstår dock från fikat, då hon precis opererat in nya käkben och bara kan äta sådant som "mashed potatoes" just nu.

Stämningen vid bordet är hjärtlig och det märks att alla i sällskapet har känt varandra länge. Det är svårt att inte ryckas med och jag känner mig verkligen välkommen.

En kort presentationsrunda rapporterar om mycket intressanta livshistorier, kompletterat av skratt och dråpliga kommentarer. De flesta har bott i New York sedan tidigt 60-tal och har i dag vuxna barn. En av damerna har arbetat inom FN, bland annat med Dag Hammarskjöld. En annan är gift med en "riktig mysgubbe", i alla fall enligt de andra ...

Samtliga instämmer i kyrkan har spelat en stor roll som samlingspunkt – och att den gör det än i dag. De tycker att den alltid bör finnas kvar här, mitt i stan. Hit kan man gå om man känner sig ensam, och här finns alltid andra i samma situation. Det är en tröst att veta.

Från vänster: Birgitta Sherman med besökande syster, Signe Rooth och Ulla-Britta McCarthy.


Efter diverse anekdoter och ännu fler skratt, är det dags för mig att gå vidare. Jag tackar och säger att jag hoppas att jag störde deras program för dagen. Då skrattar alla unisont med orden:
– Det var bra att vi slapp flitiga fingrar, som vi skulle hålla på med i dag.

Men Britt Svarfvar tänker inte låta dem komma undan. Vad som står på programmet? Jo, att vika sidor i gamla böcker så de förvandlas till julgranar. Tyvärr hinner jag inte se resultatet.

Det är dags för dagens sista aktivitet: att hälsa på i barngruppen. Här är tre stycken treåringar i full gång med att sjunga, med Camilla på golvet och Magnus vid pianot. När jag slår mig ned berättar de hur gamla de är och lille Harry frågar efter min ålder. Mitt svar får honom att utbrista:

– Då var det jättelängesen du var bebis! (Och det kan jag ju onekligen invända mot.)


Svenska kyrkans barngrupp med ledarna Camilla Falk Schaper och Magnus Berggren.
Barnen heter (från vänster): Tilda, Harry och Cecilia.



Camilla gör mig uppmärksam på barnens språk, hur de under träffen omedvetet tränar sig i att konversera på svenska. Likaså hur nyanserat och artigt de uttrycker sig, både gentemot varandra och oss vuxna.

Så ska barnen sjunga Imse vimse spindel och vi gör tillsammans de kända rörelserna. När det är dags för den "busiga" spindeln och vill barnen har repris på repris. Leken går till så att man börjar kittla varandra när musiken slutar spela. De blir allt modigare och två av dem fullkomligt kastar sig över mig och brottar ner mig med kittlingar ...

Att de trivs tillsammans i barngruppen är inte att ta miste på. Det är nästan så jag önskar att jag själv var tre år igen. Det jag definitivt önskar är att jag också kunde få jobba så här, på plats i mitt älskade New York.




Till slut är det ändå dags för mig att gå. Besöket blev mer innehållsrikt än jag kunnat föreställa mig och jag hade gärna stannat längre. Men andra möten väntar i New York-kvällen, som börjar sänka sig över staden.

När porten går igen, slår åter Manhattan emot mig. Men nu har jag vetskapen.

Jag vet var den finns – den fridfulla, unika mötesplatsen. Det känns också som om jag fått en samling nya vänner: de varmhjärtade, engagerade människor som tjänstgör här.

Porten till Svenska kyrkan i New York har gått igen, men jag vet – jag kommer tillbaka!

Varmt tack, allihop!


*På Svenska kyrkan i New York arbetar också dessa personer: Mona Svensson, kyrkoherde; Monas make Tommy Svensson, som tjänstgör på frivillig basis som snickare, fixare och bagare  båda utsända från Sverige – samt lokalt anställda Eva Johannesson, allt i allo; Monica Lee, husmor; Lena Fleischmann, administration och Nicklas Goldberg på caféet, Cinemateket och vernissagerna.

PS. Vill du veta mer? Titta in på Svenska kyrkans webbplats och följ dem på Facebook för senaste nytt. Framför allt: Missa inte ett besök hos dem när du är i New York.


Visa större karta


2 kommentarer:

  1. Jag tycker att det är precis som att kliva in i Sverige när jag passerar porten in till Svenska Kyrkan! Det är galet, men så är det. Man märker inte ens av bruset av turister och trafik på 5th avenue utanför...En väldigt surrealistisk känsla :) Älskar svenska kyrkan!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt, precis så kändes det! Det är en underbar plats som jag absolut kommer att återvända till.

      Radera