torsdag 7 maj 2015

Dagbok från New York 1987, del 5 – gästbloggare Magnus Nordstrand

Magnus Nordstrand år 2015, med originaldagboken från 1987 års New York-resa och original-Metskepsen på huvudet.





Sista delen av gästbloggare Magnus Nordstrands dagbok är här! I dag får du följa med på både disco och kulturella evenemang, i 80-talets New York. Du får också veta vad Magnus gör i dag – nästan 30 år senare! Här kan du läsa del 1del 2del 3 och del 4 av dagboken. 


Enjoy!


Gästbloggare Magnus Nordstrands dagbok från New York, 1987. Del 5:




New York, 29 augusti 1987


Igår var jag ensam på tur till Washington med stopp i Philadelphia. Sammanfattas med att människorna i gemen är mycket trevligare i Washington än NYC.

 lördagskvällen gick vi på disco med Anette och Eva från kyrkan. Denna afton var det inga seriösa Party Monsters ute. Vi var först på The Saint som hade en ordentlig ljusshow, som gjorde att man kom av sig i dansen. En massa projicerades på en stor vit duk ovanför det runda dansgolvet. Anette är gullig men Eva sa inget frivilligt på hela kvällen. Vi hann förbi Limelight också! Jag väckte Håkan på hotellrummet klockan tre igen.

Flatiron Building.




New York, 30 augusti 1987

morgonen ringde jag runt och väckte alla. Vi åt frukost tillsammans alla sex eftersom Anette och Eva sovit över på hotellet (jag berättar inte vems rum de sov i). Sedan skildes våra vägar eftersom vi skulle ägna sista hela dagen i New York åt shopping. Jag handlade för ett och halvt tusen: mest kläder, det är bara bra grejer.

Delar av gänget, morgonen efter.



B. Altmans varuhus hände det igen, som så många gånger tidigare; någon kom fram till mig och ville diskutera Mets senaste resultat. Min baseball-look har verkligen varit kontaktskapande. Det känns smickrande att bli betraktad som en NY-bo.

Magnus på Broadway.




Jag träffade Viviana på väg till bion – hon är helt j-a otroligt söt! Hon jobbar i lobbyn på hotellet, kanske har jag glömt att nämna henne tidigare.
Viviana i receptionen på Aberdeen Hotel.


Full Metal Jacket visades på en bio i källaren på Times Square. Innan filmen började var det en filmsnutt som berättade att man inte fick röka eller prata i salongen. Det var det ingen som gjorde heller, och inte heller var det några råa asflabb. Publiken med mig blev verkligen berörd.

New York-polis.


Efter filmen kom vi tillbaka till hotellet och jag passade på att flörta lite till med Viviana. Sedan gick jag och Håkan på restaurang på Femte avenyn. Det var den bästa jag varit på någonsin. Nära 52 dollar för två personer. (Hunan on 5th Ave var sedan med i ett Seinfeld-avsnitt.)

Jag har drivit med Håkans mentalitet lite grovt på senaste tiden, det är kul. På kvällen gjorde vi slutligen vårt bästa alla fyra för att fira på rummet med lite cola och rom. Det var kul men spårade nog ut lite på slutet.

Fy f-n vad jag mår bra ändå, och jag vill inte åka hem sådär värst mycket. ”I want to be a part of it New York, New York!”




New York, 31/8 1987

Usch, viss baksmälla! Idag känner jag mig lite handlingsförlamad i vetskapen om att vi skall åka hem ikväll. Håkan och jag gick upp på Broadway och försökte se så hårda och luttrade ut som möjligt. Håkan med grov skäggstubb, solglasögon och jeansmundering. Jag själv i Acid wash-jeans och svart Yankees baseballkeps. Knarklangarna ville aldrig ge sig.
Magnus köpte en Yankees-keps i slutet av resan.






Efter en snabb pizza gick vi skilda vägar: Håkan på bio och jag på musical. Jag såg en häftig föreställning av Starlight Express Gershwin-teatern på 51st Street.

kvällen tog jag farväl av Viviana, hon lovade att skriva, det är väl bara för bra för att vara sant! Vi avslutade kvällen på mexikansk restaurang, en riktig; dit skulle vi gått tidigare. Det känns lite vemodigt att åka hem nu men jag har ju i alla fall något att komma hem till (nytt jobb på SF), och jag kan ju alltid komma tillbaka hit till New York.

Den sista quartern la jag i jukeboxen på flygplatsen och spelade:




Nu när man kliver på planet har jag bara en sak i huvudet: Jag måste återvända!
Detta har varit den lyckligaste tiden i mitt liv hittills.


Slutord:

Nu i efterhand när jag kommit hem, kan jag bara konstatera att jag inte ångrar en minut att jag reste ensam till New York. Jag är såld på den staden och känner att jag passar in där. Visst finns det mycket problem där men jag trivs bättre där än någon annanstans. Det är kontrasternas stad och det finns något för alla: Chinatown, Wall Street, Theater District, Harlem och mycket mer. Det är stort och välordnat och det är spännande med alla människor och kulturer som möts.

Den uppfattning som man får av TV-deckare är totalt missvisande, det tog några dagar innan jag kom över det. Min lilla dagbok här är bara en guide över allt som hänt under dessa två hektiska veckor som jag spenderat där. 

En av de saker jag känner störst tillfredsställelse med är att jag blivit tagen för infödd New York-bo så många gånger. Det som ändå måste fastställas som en extraordinär höjdpunkt är när vi fick gå förbi den långa kön till Hard Rock Café. En liten men ändå speciell grej, förbehållen filmstjärnor och presidenter i detta land.

Att bara vara i New York och gå på dess gator är en dröm som gått i uppfyllelse för mig, efter alla filmer jag sett utspela sig där. En stor nackdel är alla socialt utslagna som finns där och ingen bryr sig om. Ett annat minus är att det är så dyrt i New York jämfört med övriga USA. Man får inte så mycket för sin surt förvärvade krona, och man får trösta sig med billiga hamburgare, tuggummi och Coca-Cola som är extremt billigt.

Jag hade tur som träffade Håkan, Hans och Karin. Utan deras sällskap och Norstedts Guidebok hade det inte blivit så lyckat. Det var speciellt roligt att se Håkan utvecklas från lantis till luttrad stadskis (nästan) på två veckor. Efter mitt korta besök ser jag på USA med andra ögon.

"If i could I would do it all again."

Yours Sincerely,
Magnum

Möt gästbloggare Magnus Nordstrand i dag!

Magnus i Hotel Bellagios trädgård i Las Vegas, år 2008.



Gästbloggare: Magnus Nordstrand.
Bor: Magnus är från Saltsjöbaden men bor i dag på Kungsholmen i Stockholm.
Ålder: 50 år.
Familj: Sambo. Har också två döttrar sedan tidigare, med en amerikanska.
Jobb: Hittills har han jobbat som budbilschaufför, biografmaskinist, manusförfattare, kontorsvaktmästare, filmregissör samt bagare. I dag jobbar han på C U Promotion med event och reklam för Vin & Sprit.
På fritiden: Magnus gillar att träna, äta gott och kolla på film. Han skriver på nya filmmanus och reser gärna runt världen till Hong Kong, Sydney eller (som senast) Berlin. Äldsta dottern studerar på collage i Kalifornien och även Magnus har bott i Kalifornien (Santa Monica) under flera perioder av sitt liv.
Kommande resplaner: Till sommaren nalkas en resa tillbaka till New York, för att träffa vänner och se allt nytt, eftersom han inte varit där sedan 1990.

"Att åka med fru och tonårsbarn när man är 47 år är inte riktigt samma sak som att åka själv när man är 23. Jag har i efterhand förstått hur coolt det var. Jag har även skrivit dagbok på min dator efter sekelskiftet men det kommer att dröja ytterligare 30 år innan jag lägger upp den", säger Magnus,

Jag önskar dig en riktigt härlig resa till New York i sommar, Magnus. STORT TACK för att vi fick ta del av din resedagbok! 

Besök på stranden i LA under en filmfestival 2004.


Magnus på inspelning med amerikanskt team i Stockholm 2012.







Samtliga foton: Magnus Nordstrands privata.


PS. Välkommen att följa den här bloggen på Facebook också!

6 kommentarer:

  1. Ja, verkligen stort tack Magnus för att du delat med dig av en sådan skatt! Det har varit riktigt underhållande att läsa din dagbok och få känslan att befinna sig i New York på 80-talet.
    Tack även till Anna som publicerat dagboken :)

    Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv Eva, det var ett stort nöje hela vägen att se min gamla dagbok få liv och färg på Annas blogg. Och det känns bra att du och några till funnit den intressant och värd att följa i hela fem delar. För flera av oss på resan en livsavgörande resa 1987.

      Stort tack till Lady stalker Anna för att hon fick iden och styrde upp språk och design från mina maskinskrivna blad med klipp och klistra design eighties style!

      Radera
    2. Eva: Tusen tack för din fina kommentar! Ja, visst är det en del pyssel när en handskriven dagbok med papperskopior ska överföras till digital form. Men det var ett STORT NÖJE! Härligt för både dig och mig, som totala NY-nördar, att få leva oss in i 80-talet för ett tag. Att få göra den resa vi aldrig gjorde då.

      Magnus: Jag kan inte nog tacka dig för att vi fick ta del av alla dessa minnen. Du berättar med en sådan härlig ton: eftertanke blandat med humor. Det känns verkligen som om jag har varit med dig på den där resan.

      Jag instämmer även i dina slutord med reflektioner kring resan: "Jag är såld på den staden och känner att jag passar in där. Visst finns det problem där men jag trivs bättre där än någon annanstans." Det skulle kunna vara mina egna ord!

      Tack också för att vi alla får ta del av vem du är i dag. Ser fram emot fortsatta utbyten, både på bloggen och IRL!

      PS. Om någon undrar över epitetet "Lady Stalker", så kommer det från min första tid i sociala medier, för länge sedan. Jag skrev skämtsamt till en person jag mejlade mycket med: "Lugn, jag är ingen stalker". Däremot är/var jag ju en "lady", så då blev det "Lady Stalker" (men ingen som stalkar ladies). ;)

      Radera
  2. Jag är den Hans som har dykt upp då och då i denna artikelserie. Har ytterst svaga minnen av många av det händelser som beskrivs men minns andra mycket väl, helikopterturen runt Manhattan och ut över de närliggande stadsdelar samt svängen runt frihetsgudinnan och bilderna jag tog av henne från ovan. Att passera toppen av World Trade Centers tvillingtorn på nära håll är ett mäktigt minne. I en bank under WTC plockade jag ut en hundrabunt endollarsedlar, en rulle dollar i fickan skulle man ju ha, det hade dom alltid i filmerna även om valörena var högre då. Frukostarna minns jag och våra danskvällar. Har också ett tydligt minne av när jag mötte två medresenärer i korridoren på hotellet efter bara någon dag, dom kom släpande på sina resväskor. Ska ni resa hem sa jag. Nej sa dom, vi ska byta rum, vi hade en chokladkaka på nattduksbordet i natt och i morse var det bitmärken på den, bitmärken från en råtta. Detta flirtande med au pairer har verkligen inga minnen av, var det verkligen så, det är ju så olikt mig i så fall. Något jag har tydliga minnen av är min jakt på kackerlackor på rummet, stod i mörkret på toastolen och lyssnade. Hade aldrig sett en kackerlacka och hoppades nu att få det men det fick jag inte. Ute på stan pekade dock Magnus ute en bamse på en vägg och så var jag rätt nöjd. Att vi fick passera kön på Hard Rock Café var mäktigt och inne i baren hade vi alla olika förklaringar till varför och naturligtvis kretsade dessa runt vår egen person. Magnus gick vinnande ur den striden när dörrvakten avslöjade varför. Ett biobesök hanns också med. Karin jag och några hundra flåsande lätt extatiska kvinnor besåg filmen Dirty Dancing. Allt jag minns är att bion var väldigt stor och att Karin hällde ut delar av sina popcorn så dom satt jag och trampade i. Något jag inte har det minst minne av dock, är att jag stötte på Bette Midler, det känns ju så naturligt i New York så det är klart man glömt det. Men i mitt fotoalbum sitter två bilder av henne som jag tagit så tydligen var det så. Jag drar mig även till minnes ett restaurangbesök i Chinatown där en krum gammal kinesisk gumma gick runt vid borden och försökte sälja på gästerna ångkokta pastaknyten ur en ask av bambu.
    Ett av det starkaste minnena är när på hemresan vår flight ropades ut och alla passagerarna masade sig iväg till gaten utom vi som gick till en bar där vi tog en öl och satsade en slant var i jukeboxen. Mitt val blev ett spår från den tidigare under årets släppta plattan The Joshua Tree med U2. Låten heter I Still haven`t found What I`m looking for
    http://youtu.be/EabB55IYyOg
    Den låten blev en bra sammanfattning av resan för när jag kom hem sa jag upp mig från en bra och trygg anställning sedan 14 år på en bank i centrala Stockholm fast förvissad om att jag skulle tillbaka till USA för att vara där lite länge. Så blev det också. Sommaren 1988 tillbringade jag hela fem månader i USA. Jag jobbade med att lära barn rida i mellanvästern och så passade jag på att besöka 38 av de 50 delstaterna med bil. Man kan utan överdrift konstatera att det här två veckorna i New York 1987 ändrade inriktningen på mitt liv radikalt. En fantastisk bonus var också att jag fick två gudbarn tack vare denna resa. Magnus dotter och Karins son. Mitt råd är, åk till New York med förbered dig på att livet kanske aldrig kommer att bli vad det varit. New York är inte vilken stad som helst, den är unik.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härlig Hans!
      Tack för din utförliga kommentar. Kul att du gav din syn på resan. Jag minns också kinakrogen i Chinatown där man erbjöds rätter från en vagn och servitören sedan räknade antalet tomma tallrikar när man bad om notan. Och hur du skojade och så att vi var mycket fattiga och kommit till NY i en flotte… Jag minns mycket väl att du kallade alla Au-Pairer "Pumor" !! -Inte konstigt att du nu erbjuder Couchsurfing till pumor på löpande band. Nu blir det spännande att se vad Karin minns…

      Radera
    2. Hej Hans!

      Tack så mycket för din långa berättelse och din återkoppling! Det var väldigt intressant att få ditt perspektiv på resan också. Man får nog ha visst överseende med selektivt minne; det har vi nog alla ... ;)

      Helikopterturen låter fantastisk! Jag förstår verkligen att det måste vara ett speciellt minne att ha sett den gamla vyn över New York på så nära håll.

      Jag är som sagt lite besviken över att jag själv aldrig besökte dåtidens New York. Men allt har sin tid och då var det universitetsstudier som gällde för mig. Som ni vet, så har jag ju reparerat skadan med råge sedan dess!

      Visst kan man läsa fakta om 80-talets New York, men att få ta del av minnen på detta sätt – via en dagbok – är ju något speciellt. Det känns faktiskt som om jag också har varit med er, genom era personliga minnen, kopplade till bilder, och berättade med glimten i ögat.

      Precis som både du, Hans, och Magnus skriver, så lämnas man inte oberörd av New York. Staden gör något med en, ända in i själen. Det är så sant som det är sagt:

      “One belongs to New York instantly, one belongs to it as much in five minutes as in five years.”

      ― Tom Wolfe

      Vilket modigt och bra beslut, Hans, att växla spår i livet efter den resan. Din rundtur i USA låter helt fantastisk och har säkerligen utvecklat dig mer som människa än vad ett år till på banken hade gjort.

      Sedan måste jag ju själv uttrycka lite tacksamhet, eftersom jag hade förmånen att komma med i ert gäng hösten 1987, tack vare min väninna Karin.

      Det började med ett vykort från just denna NY-resa, där Karin skrev: "Jag har mött tre svenska killar som försvarar mig med baseballträn". Sedan berättar min almanacka från den tiden om en förening som startades under hösten: "Höst -87". Många roliga fester och sammankomster blev det, där jag verkligen fick förmånen att uppleva era härliga personligheter och er humor IRL.

      TACK för det!

      Radera