fredag 4 september 2015

Möt Sanja Matoničkin – fotograf och New York-resenär


Winter Garden i Financial District. Foto: Sanja Matoničkin.


Hon åkte på fotoworkshop i USA och besökte New York för andra gången. Det blev en minnesvärd resa, på flera sätt. Möt fotografen Sanja Matoničkin och låt dig inspireras, både av hennes magiska fotografier och tips om New York.



Hallå, Sanja! Hur kommer det sig att du började fotografera?
– Jag har ärvt intresset för foto av min pappa. Jag lade massor med vecko- och månadspengar på film och kameror som jag köpte på macken eller beställde i någon katalog. Jag fotade allt möjligt som fanns i min närhet och som jag upplevde som spännande.

Därefter kom livet emellan, som det brukar heta. Dessutom var min dåvarande man den som tog bilder i familjen. Jag minns att jag vid ett tillfälle tänkte "om vi någon gång skulle skilja oss, är det hans bilder jag kommer sakna". När jag för 6–7 år sedan, efter att ha hittat min ex-mans bilder på någon gammal hårddisk, tittade på dem slog det mig att "det var väl självaste f-n, JAG kan ju göra det där". Och så rullade allt i gång.

Alla dessa underbara taxibilar. Foto: Sanja Matoničkin.


Vad inspirerar dig när du fotograferar?
 – Jag har en enorm aptit på livet och precis allt inspirerar mig. Färg, form, material, relationer mellan olika objekt, både inomhus och utomhus. Det känns precis som att jag är öppen hela tiden och "ser" allt. Tror jag ofta använder fotograferandet som ett filter för att jag inte ska koka över. Men framför allt inspireras jag av film, måleri och musik, det vill säga andras kreativa arbeten. Jag är också dragen till mörkret och lyssnar mycket på tung mörk musik som hjälper mig att komma i stämning när jag till exempel arbetar med iscensatta bilder, när jag går in i min bubbla.

Massor med coola reflektioner vart man än gick. Foto: Sanja Matoničkin.


Har du någon särskild inriktning/något budskap?
– Ämnen som jag dras till är psykisk ohälsa och människans inneboende, obearbetade mörker. Detta kan man ofta ana i mina iscensatta bilder. Jag älskar att arbeta med långa exponeringar för att på så sätt få en målerisk känsla i bilderna, vilket passar utmärkt för dessa teman. När jag känner att jag svävat iväg för mycket och att jag håller på att bli tokig, som jag ofta känner i "skapandet", fotograferar jag det jag ser framför mig i stället. Linjer, former, en skugga, en reflektion och så vidare. Jag har absolut inget budskap, har inget behov av att "säga saker". Mina bilder ska vara öppna för var och en att tolka och känna in.

Någonstans i Queens. Foto: Sanja Matoničkin.

Jag bodde på Leo House som är ett katolskt pensionat. Foto: Sanja Matoničkin.





New York fascinerar många. Vad har varit lockande för dig? 
– New York är verkligen städernas stad och när jag planerade min resa till USA (jag skulle gå en fotokurs i Maine) var det självklart att boka in några extra dagar i New York. Men det som skulle bli några extra dagar i New York blev till slut sammanlagt två veckor, några dagar före kursen och en längre vistelse efter kursen.

Jag började planera och skapa en to-do-lista ett par månader innan jag skulle åka; på så vis började resan långt tidigare. Jag googlade runt och läste i tidningar, bloggar och reseguider. Till slut vågade jag inte läsa mer om New York eftersom listan blev så himla lång. Bestämde mig snabbt för att ha inställningen "det blir som det blir" och "jag får ta det som det kommer".

Flatiron Building låg bara ett kvarter från mitt boende på Leo House. Foto: Sanja Matoničkin.


En obligatorisk fotovinkel när man är i New York. Foto: Sanja Matoničkin.
Blev workshopen och New York-vistelsen som du hade tänkt dig?
– Workshopen var en berättelse i sig. Det var verkligen en dröm att gå den och det skulle kräva en hel bok för att beskriva den veckan i Maine. Hela vistelsen, det vill säga både i Maine och New York, var som att vara i en dröm. Jag var konstant hög på någon slags frihets- och lyckokänsla, fick hela tiden nypa mig i armen.

I New York kände jag mig snabbt hemma. Jag har rest en del på egen hand men detta var första gången jag var totalt avslappnad hela vägen och första gången där jag inte för en sekund kände mig ensam. Jag bara flöt med, så att säga. Eftersom det finns så många typer av människor, nationaliteter och utseenden så gav det mig en känsla av att den här staden verkligen är för alla, att staden välkomnar alla. Man känner igen sig från filmernas värld, vilket också är kul.

Gillar att de spolade gatorna på morgonen. Dels var det mysigt i sig, dels ett gyllene tillfälle för reflektions-
bilder.
Foto: Sanja Matoničkin.

































Många tittade lite konstigt på en när man dök ner i vattenpölarna. Foto: Sanja Matoničkin





Du var i New York själv denna gång. Hur var det?
– Jag älskar att resa ensam. Det jag alltid upplevt som jobbigt dock är att äta eller fika själv. Har av någon anledning alltid känt mig utsatt i det läget. Men i New York tänkte jag inte på det en enda gång. Jag behövde inte den där boken, eller tidningen att bläddra i eller mobilen att fibbla med. Kunde bara sitta och äta och titta rakt fram och känna mig cool-lugn.

Några gånger under vistelsen vågade jag mig på att fråga en okänd om att fota mig. Foto: privat.

Ovanligt tomt på A-train med slutstation Coney Island. Foto: Sanja Matoničkin.


Några tips till andra ensamresenärer?
– Mitt hetaste tips är att se till att bo på ett ställe som är trafikerat eller där det alltid rör sig mycket folk. När man går hem sent på kvällen vill man helst inte gå genom ödsliga och tomma gator. Detta är något jag alltid tänker på när jag ska bege mig ut i världen. Annars är New York det perfekta resmålet för ensamresenären. Man är en i mängden, vilket jag älskar eftersom det är så kravlöst. Dessutom är det väldigt lätt att komma i samspråk med folk.

Någonstans på östra sidan, längs med vattnet. Foto: Sanja Matoničkin.

En gratis åktur till Ikea. Why not, liksom? Foto: Sanja Matoničkin.





Din bästa New York-upplevelse? Och den knäppaste?
– Det allra första jag kom att tänka på var, när jag i slutet av vistelsen satte mig utanför the Winter Garden i Brookfield Place och sköljdes över av en stark lyckokänsla. Det var nog kombinationen av vetskapen att jag snart skulle sätta i mig de goda makronerna och caffelatten jag precis köpt, utsikten över Hudson River, värmen och allt jag fått vara med om och uppleva under den tre veckor långa USA-vistelsen. Resan hade varit så underbar och stärkande på så många plan. Det var verkligen the moment, på något vis.

Annars var en guidad tur på CBS en kul upplevelse som jag inte hade räknat med. På workshopen hade jag nämligen lärt känna en man som jobbat där i 39 år. Han tog mig på en rejäl rundtur i huset. Det var riktigt spännande!

Den knäppaste upplevelsen skulle väl vara när jag blev stoppad av en kvinna i Central Park som jobbade med en dokumentärfilm på temat komplicerade mor-dotterrelationer. Jag blev filmad och intervjuad angående mina egna mama-drama-erfarenheter.

Min vän på sitt kontor på CBS. Foto: Sanja Matoničkin.





Tre saker man bara måste göra i New York?
– Tänkte direkt på The Highline. Jag bodde två kvarter därifrån och brukade powerwalka där före frukosten. Underbart ställe! Rooftopbarer/-restauranger vore synd att missa också. The Green Wood Cemetery i Brooklyn var också en upplevelse, om man som jag älskar kyrkogårdar.

En av trapporna upp till The High Line. Foto: Sanja Matoničkin.


Rooftop på Pod 51. Foto: Sanja Matoničkin.

The Greenwood Cemetery i Brooklyn. Foto: Sanja Matoničkin.


Två ställen där man äter riktigt gott?
– Det godaste jag åt var en Lobster Roll på Luke's Lobster, vid foten av Brooklyn Bridge i Brooklyn. Den bara smälte i munnen. Vivi Bubble Tea, som finns på flera ställen på Manhattan har svingod (ursäkta språket) Kani- och Seaweed Salad som jag bara inte kunde få nog av. Deras sushi var inte heller fel.

New York måste vara överväldigande för en fotograf. Hur valde du dina motiv?

– Jag fotograferade mest med mobilen i New York (man orkar inte släpa på en tung systemkamera i värmen). Hade dock ett par måsten. Ett av dessa var att fotografera med lång slutartid på Grand Central Terminal. Jag ville ta en bild där man både kunde fånga folk som står stilla och folk som rör sig i en och samma bild. Efter några testinställningar fick jag snabbt till den bild jag i så många år drömt om att ta.

Här är den, drömbilden. Foto: Sanja Matoničkin.




Hemma jobbar du med ett projekt som heter "Sleepyhead". Berätta!
 – Sleepyhead är ett projekt som jag hållit på med under några år och som i grunden handlar om social fobi, som en av de vanligaste fobierna i Sverige. Jag har själv kämpat med det under en period av mitt liv, och genom att arbeta med detta försöker jag hålla det ifrån mig. För mig står bilderna för "jag är lugn i alla lägen, överallt och det är jag själv som styr vad jag ska känna och hur jag ska må".

Själva fotograferandet går till så att jag med kudde och täcke (egentligen ett lakan) lägger mig på olika platser på stan. Kameran står på stativ och i handen håller jag en självutlösare som jag trycker av när jag lagt mig till rätta.

Sleepyhead. Foto: Sanja Matoničkin.


Vad möts du av för reaktioner när du är ute och fotograferar?
– När det handlar om Sleepyhead-bilderna är folk ofta nyfikna, de vill veta vad det handlar om. Ibland fotar de med sina mobiler. De tycker nog att det är jättekonstigt men samtidigt kul att "något händer". Det blir en slags performance som i sin tur resulterar i en bild. Det sammantagna resultatet handlar om att jag stärker mig själv ett par snäpp.

Kommer du att återvända till New York?
– O ja, många gånger. New York känns som hemma, som min stad. Tror det är så för alla, eller i alla fall för de flesta, som åker dit.

I den här underbara miniparken, The Falls, fick man inte fota eller ha med sig skrikiga barn. Dessutom kunde man få världens godaste Lobster Club Sandwich. Foto: Sanja Matoničkin.


Vad tror du att du gör om fem år?
– Eftersom jag älskar att resa hade det varit himla kul att kunna kombinera det med fotograferandet. (Nu drömmer jag bara helt vilt.) I övrigt hoppas och önskar jag, att vid sidan om mina utställningar, även kunna föreläsa och/eller hålla kurser på temat kreativ/experimentell fotografi, fotografering i terapeutiskt syfte eller något i den stilen. Och, självklart, att mina utställningar når andra länder och städer ute i världen. Gärna New York.

Tack så mycket för intervjun, Sanja! Jag önskar dig varmt lycka till med ditt fortsatta fotograferande.


Det här är Sanja Matoničkin:

Standard på kvällarna är att gå igenom dagens bildfångst. Foto: Sanja Matoničkin.




Namn: Sanja Matoničkin.
Bor: I Helsingborg.
Gör: Fotograferar samt jobbar på Helsingborgs sjukhusbibliotek.
Familj: Sonen Dejan, snart 24 år.
Motto: Är mottolös men hör ofta min mormors röst inom mig: "nije nigdar bilo da nebi nekak bilo", som, på den kroatiska dialekten Podravski, ordagrant betyder "det har ännu aldrig hänt, att det inte blivit på det ena eller andra sättet".
Portfolio: www.sanjam.se
Instagram: @skinnypuppies

Enjoy!

10 kommentarer:

  1. Ett varmt Lycka till, Sanna! Så bra foton / Lena, Ystad

    SvaraRadera
  2. Ojojoj! Vilka bilder! Fantastiskt begåvad fotograf! Och en supertrevlig intervju att läsa!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket! Ja, Sanja är enastående. Ett nöje att få intervjua henne och dela bilderna!

      Radera
  3. Vackra bilder! Richard

    SvaraRadera
  4. Mycket trevligt reportage och så fina bilder!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket, Lena! Ja, bilderna är verkligen imponerande.

      Radera
  5. Många fantastiskt fina foton! Några favoriter är första, Flatiron building och kompisen på kontor!, och....../ Björn T

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Sanjas bilder är verkliga konstverk! Mycket imponerande.

      Radera