Stockholm i dag, den 12 april 2017

Drottninggatan i Stockholm i dag. Samma gata som i alla tider men ändå inte. Det är snart en vecka sedan terrordådet och allt är förändrat. Här gick jag i dag.

Det är onsdagen den 12 april och jag har åkt till Sveriges huvudstad. Stockholm, min gamla hemstad, där jag otaliga gånger vandrat gata upp och gata ner. Först som liten i min farfars kvarter i Vasastan, sedan som ung innerstadsbo och därefter som mamma i närförort.

Sedan drygt tio år bor jag inte längre i Stockholm. Jag flyttade till Strängnäs med min familj. Ändå har Stockholm alltid en plats i mitt hjärta, en alldeles särskild plats. Och en dag ska jag återvända.

Men i dag när jag besöker Stockholm är jag först tveksam. Ska jag våga gå längs Drottninggatan, där jag alltid går? Logiken säger förstås ja. Varför skulle exakt samma sak hända igen? Just här? Ändå tvekar jag.

Jag kommer på mig själv med att skanna Drottninggatan, att låta blicken svepa mot horisonten, krönet där lastbilen kom. Jag kommer på mig själv med att söka flyktvägar, potentiella öppningar med fri lejd. Men jag fortsätter gå.

Så ser jag dem: alla blommorna. Jag ser nallarna och de tända ljusen som flämtar i vårregnet. Jag ser lejonen, nu fler än tidigare, också de blomstertäckta. Och så ser jag lapparna, alla ord som fyller väggar, gatstenar och spånplattor och täcker gapande hål. Det är ord som präntats av hundratals olika händer men med ett gemensamt: kärlek.

Och där är svaret. Jag fortsätter gå, för att jag måste. För att vi måste, allihop. För någonstans måste den segra, kärleken. Så måste det vara.

Samtliga foton (Iphone 7): Anna Ström Åhlén.

8
Leave a Reply

avatar
8 Comment threads
0 Thread replies
0 Followers
 
Most reacted comment
Hottest comment thread
1 Comment authors
MarinaAnna Ström ÅhlénEva - People in the StreetBiggeros.blogg.seVeiken Recent comment authors
  Subscribe  
newest oldest most voted
Notify of
Marina
Guest

Det blir så underligt på något vis, så verkligt men ändå så overkligt. jag kommer ihåg känslan då jag var i Oslo och såg blomsterhavet efter det fruktansvärda då Brejvik tog livet av så många, så påtagligt, men ändå så svårt att förstå…
Och precis som du säger, snart är Stockholm och Drottninggatan som vanligt igen, men ändå inte…

Anna Ström Åhlén
Guest

Precis så är det! En mycket märklig känsla när vanlighet möter overklighet, när en bekant miljö har blivit "besudlad". Lite samma känsla som när någon har gjort inbrott i ens hem (fast det kan inte jämställas med mord förstås).

Oj, blomsterhavet i Oslo! Ja, det måste ha väckt känslor. Det dådet är så enormt ofattbart.

Kram till dig!

Eva - People in the Street
Guest

Fint skrivet Anna och berörande bilder. Det känns fortfarande ofattbart att det som inte får hända nu har hänt i Stockholm. Min första tanke vara att minska mitt resande och därmed min egen utsatthet, men den känslan gick snabbt över. Jag ska fortsätta upptäcka och uppleva för det är bland det bästa jag vet!

Varma påskkramar!

Biggeros.blogg.se
Guest

Visst är det ofattbart det som har hänt. Såklart det känns konstigt att vistas på platsen där människor skyndade bort i all hast. Man måste få uttrycka sig med ord och bilder hur man känner sig// kram

Anna Ström Åhlén
Guest

Tack för dina fina ord, Eva.

Ja, det är sannerligen ofattbart och visst blir den första reaktionen lätt att hålla sig mer hemma, i en tryggare miljö. Men vad är tryggt när det faktiskt hänt även "hemma"? Precis som du skriver så får vi resa och upptäcka vidare. Att försöka leva som vanligt ändå visar världen att man inte ger upp.

Kramar tillbaka!

Anna Ström Åhlén
Guest

Tack för dina tankar! Ja, visst var det så att känslan var väldigt märklig och rent av overklig. Du har helt rätt, att uttrycka sig i ord och bild kring detta är en bra ventil. Tillsammans visar vi världen att hoppet och kärleken måste segra.

Kramar

Veiken
Guest

Tron på människorna återvänder när man ser styrkan i att gå framåt tillsammans. Sedan kan man undra varför vissa människor visar en sådan ondska…….

Anna Ström Åhlén
Guest

Ja, det är och förblir ofattbart att vissa kan visa sådan ondska. Man upphör aldrig att förvånas.

Tack för dina fina och kloka ord.