En kväll åkte jag österut i Brooklyn. Tog helt enkelt tunnelbanan ett par stationer till, från livliga Bedford Avenue, från hipsters och solsken.
Vid Dekalb i Bushwick klev jag av och New York-kvällen hade redan börjat sänka sig. Kontrasten mot det livliga Williamsburg var stor. Här låg gatorna ganska tomma, medan himlen i fjärran antog en rosa ton.
Solen sänkte sig över Manhattan, där skyskraporna avtecknade sig som en pennteckning mot skyn.
Fler teckningar – eller snarare – målningar omgav mig på min kvällspromenad. Fasader som hade något att berätta med färg, form och frågor.
Vilka hade hållit i ”penslarna” här? Vad ville de säga och varför? Frågetecknen hängde kvar och jag lät dem göra det, medan jag fortsatte på tomma trottoarer.
Var fanns det ”nya” trendiga Bushwick? Var fanns folklivet och de nyöppnade barer och restauranger som nu lockar – till och med mer än grannen Williamsburg?
Svaren fick jag inte denna kväll, inte på dessa gator, där enstaka människor flanerade. Några på väg hemåt med matkassar i hand, andra i ett hastigt möte eller uppbrott.
En ljudlös melodi fyllde mig från fasaden, fyllde tankarna och luften denna ljumma oktoberkväll.
Då såg jag dem: pappan och sonen. De två, som hand i hand styrde stegen hemåt. Småpratande, då och då med blickar på varann, hemåt i den rosa skymningen.
De gav själ åt det ljudlösa, frågande, tomma och fick bli min sista syn denna kväll i Bushwick. Med löfte om att återvända, då i sällskap och med tydligare mål, vände jag åter till tunnelbanan. Ner i underjorden, tillbaka, under floden. Tillbaka till Manhattan.
Också hemåt fast bort. Hemåt i New York.
PS. Uppdatering! Fem år senare gjorde jag ett återbesök i Bushwick: Bushwick Collective Street Art. En explosion av muralmålningar sedan sist!
Samtliga foton (Iphone): Anna Ström Åhlén.
